Monthly Archives: april 2016

Cancerfonden lägger ner sin kampanj

Cancerfonden slutar att använda kampanjbudskapet ”Nej till cancer”. Beslutet innebär också att vi lägger ned kampanjen 30 dagar – 30 nej med omedelbar verkan. Detta efter de starka reaktioner som kampanjen skapat.

(Pressmeddelande från Cancerfonden.)

Det var då för väl. För ärligt talat har det sabbat mitt förtroende för dem rätt rejält.

Tidigare inlägg:

Ja, och så har jag förstås skrivit en massa annat som kommer in på ämnet. Inte minst i maj ifjol…

Det är hos sådana som mig den sortens kampanjer landar

Men alltså, det här med att säga nej till cancer och cancerskulden och så vidare… I slutändan är det liksom ändå här det landar:

Det är mitt fel att älsklingen drabbats av cancer och kommer att dö. För vore det inte för mig så skulle han bott kvar på ett ställe där han fortsatt cykla till och från typ allting.

Och skulle mina barn någon gång drabbas av cancer, så är det mitt fel, helt enkelt för att jag fått barn ihop med en man som troligtvis har gener som ger förhöjd cancerrisk.

Det är helt enkelt, till syvende och sist, mitt fel.

Nej, jag vet. Det är inte rimligt och logiskt att tänka så.

Men likväl är det så det funkar.

De som verkligen borde ta till sig av kampanjer och goda råd som påtalar hur man borde leva för att undvika cancer lyssnar förmodligen inte.

De som lyssnar och tar till sig är istället sådana som jag. Vi som redan mycket väl vet hur vi borde leva – och som samtidigt redan är mycket väl medvetna om att vi inte uppfyller alla rekommendationer, att vi inte lever perfekt. Och vi är många gånger experter på att suga åt oss av det kritiska budskapet som talar om att vi inte gör tillräckligt, inte försöker tillräckligt, inte är bra nog. Vi är så vana vid att pumpas fulla med det budskapet från alla håll. Så vana vid att skuld och skum är något vi liksom bara ska känna. Vi duger inte. Vi får inte vara nöjda med vårt liv. Vi får inte känna att vi är bra nog. Vi ska alltid känna att vi borde ha försökt mer, gjort lite till, lite bättre. Och om något går dåligt, som att vi själva eller någon närstående drabbas av cancer, ja, då är det självklart vårt fel.

Tack och lov att jag numera trots allt är bättre på att låta ångest rinna av (delvis tack vare sertralinet – som ju gör mig fet :P ) och åtminstone kan se det bisarra i det hela.

För ärligt talat så tycker jag inte att det är mitt fel.

Onsdagskväll i april

Stoppar fröer – två sorters spetskål, en sorts röd grönkål, två sorters squash och en sorts chili – i nya Rootmastern.

I soffan sitter svägerskan och läser en bok.

I köket kokar sjuåringen ägg.

Älsklingen sitter i fåtöljen.

I högtalarna hörs Allan Edwall.

Kung eller president?

Ibland funderar jag över ord och deras användning och betydelser.

Som det här med kung och president. Idag ser vi det som att en kung är någon som kommer ur ett mossigt gammalt system där man ärver kronan/makten och alltså fått sin roll som statschef i arv, baserat på släktskap, inte baserat på meriter. Medan en president är någon som fått sitt ämbete för att folket valt honom.

Men kungamakten/kronan har inte alltid ärvts. En gång i tiden valdes kungen. Visserligen förstås på andra sätt än hur presidenter väljs idag, men ändå. Åtminstone på vissa håll valdes den som ansågs lämpligast till ämbetet till kung.

Och då tänker jag att kung och president egentligen är ord för samma sak, i alla fall från början.

(Och tittar man på bland annat USA och vilka som blir presidenter och presidentkandidater där, så är ju det här med släktskap till tidigare presidenter knappast en helt oviktig faktor…)

Försvinner de svenska ärtorna med Findus – eller vad händer nu?

Findus. Findus i Bjuv. Findus med ärtorna och en massa andra frysta grönsaker – och en hel massa andra livsmedelsprodukter, förstås. Findus. De lägger ner verksamheten i Bjuv.

Jag är ingen storhandlare av Findusvaror. När det gäller frysta grönsaker köper jag i möjligaste mån ekologiska, och det tror jag aldrig jag sett några från Findus. Och färdigmat köper jag ytterst sällan.

Och ja, det har varit omgångar när Findus gjort bort sig ordentligt, med stora utsläpp som dödat fisk och sånt där. De är ett storföretag. De gör inte allting jättebra alltid, liksom.

Men samtidigt.

I den mån man lyckas få fatt i svenska frysta ärtor – visst brukar det vara Findus?

I den mån man får fatt i frysta grönsaker etc som är märkta med Svenskt Sigill, och till och med klimatcertifierade – visst brukar det vara Findus?

Jag antar att de varorna försvinner nu. Och ja, det tycker jag illa om. Det tror jag är dåligt.

För vi ska ju liksom inte räkna med att de som odlat ärtor för Findus kommer att fortsätta med det. Om man är van att odla en viss gröda för att det finns en viss uppköpare som man har ett avtal med, så är det inte alls säkert att man fortsätter att odla ärtor när uppköparen försvinner. Då kanske man istället börja odla andra grödor. Spannmål. Sockerbetor. Potatis. Inte vet jag, men något där det finns en uppköpare.

Ärtor är en bra gröda. Nyttig. Och vi behöver generellt mer odling av baljväxter, inte mindre. Det går ju bra att odla sånt i Skåne!

I bästa fall fortsätter många av ärtodlarna att odla baljväxter. Vi får små skånska producenter av ärtor, och kanske även bönor och annat. Kanske en del av dem börjar odla ekologiskt. Kanske de går samman och hittar nya bra former, och det kommer en massa gott ur det.

Men det känns som att det är stor risk att det istället bara innebär att vi inte längre kan köpa svenskodlade klimatcertifierade ärtor och liknande. Och det är inte en utveckling jag gillar :-(

Helgverke

Idag har vi sått gräs i den där ”rännan” vi grävde i igår. Och gröngödslingsblandningen honungsfacelia-blodklöver-bovete – mest för att det kan vara bra med lite blommor i också, för insekterna och för att det är vackert, och klövern kanske kan bilda lite matta. Och så lite blåklint och kornvallmo – för att det är vackert och behöver finnas, typ.

Och så har vi lagt ut markväv på ett nytt parti bredvid. Satt dit pallkragar. Fyllt den första med tre säckar jord och satt dit älsklingens drivbänk, och så har vi sått franska rädisor, karottmorötter, majrovor, brytsockerärt (Tom Thumb), samt japansk sodaört (som vår kompis i Uley skickat).

Det känns i kroppen att vi jobbat den här helgen. Vi. Båda. Tillsammans.

Sila rötter för att spara sandkorn

Resurshushållning framställs ofta som något som ska vara lustfyllt och modernt. Det är liksom den bilden man vill förstärka.

Men ofta är hushållandet med resurser tråkigt och tidskrävande. Och raka motsatsen till den effektivitet och kostnadseffektivitet vi lärt oss ska styra våra liv.

Förra helgen klippte jag som sagt var häcken/läplanteringen bakom lekstugan. Och en del av de grenar eller stammar jag sågade ner var ganska grova. Relativt sett. Tillräckligt grova för att rimligen kunna användas som ved.

Det är klen ved. Det är förmodligen ved av ganska dålig kvalitet. Det krävs en hel del ganska ineffektivt jobb för oss att såga och klyva och torka veden.

Men alternativet är liksom att låta denna potentiella ved gå till spillo – kompostera (tar evigheter) eller bränna upp i eldningstunnan till ingen nytta. Och så köpa mer ved till kaminen.

Vår sandlåda är drygt tio år gammal. Byggd av gamla brädor som tidigare utgjorde golv på vinden men som byttes ut för att de var gamla och inte starka nog längre. Nu, efter tio år som sandlåda, finns inte längre något sandlådebehov (barnen har vuxit ifrån intresset), och sandlådans brädor är murkna. Vi ska riva bort sandlådan och istället göra en liten miniuteplats i det hörnet, av tegelstenar som plockats bort från bykeldstaden. Och under och mellan stenarna tänkte vi återanvända sandlådesanden.

I sandlådan växer numera en hel del kirskål. Det innebär att vi har ett rejält arbete framför oss (jag har börjat) med att sila rent sanden från kirskålsrötter.

Det är tidskrävande. Räknat i arbetstidspengar vore det säkerligen billigare att köpa ny sand.

Men sand är faktiskt en begränsad resurs. Har den nu brutits (tagits?) så bör den fortsätta användas istället för att bryta ny jungfrulig sand.

Tiden det tar att sila sand är egentligen inte det största problemen när man sitter där och silar. Problemet är att jag (och förmodligen du) har så djupt rotat att vi ska göra saker på effektiva sätt och vi inte ska göra onödiga saker. Och tanken att det förmodligen är vettigare att köpa nytt. Det är ansträngande att slåss mot den tanken och den känslan mer eller mindre konstant genom hela silningsarbetet.

Bra dagar

Igår jobbade jag hemifrån, och älsklingen passade på att låna mitt månadskort och tog tåget in till Malmö, hälsade på på sitt jobb, åt lunch med kompisar, fikade med en annan kompis, handlade te och gick på Myrorna. Nästan som en riktigt människa ;-)

Idag har vi varit ute och grävt, typ. För två år sedan placerade vi fem odlingslådor ovanpå markväv bortanför äppleträden. Nu tyckte vi det var dags att flytta på dem (av diverse skäl). Så vi har rensat ogräs i lådorna, skyfflat jord ur lådorna, flyttat markväv, rensat kirskål i mängder under lådorna och väven (till good enough-nivå), hällt på jorden från lådorna och jämnat till. Där ska det sås gräs.

Älsklingen har varit med och gjort och jobbat ett ganska bra tag. Och min bror kom ockås ut från stan och var med och jobbade.

Och älsklingen äter. Riktig mat om än i små mängder.

Soppa korma

I England upptäckte sjuåringen indisk mat i form av lamm korma och kyckling korma. Så i torsdags kväll lagade han och älsklingen kyckling korma. Jag köpte hem 900 g kycklinglårfilé till deras matlagning. Det blev gott och vi åt rejält. Men det blev en rejäl rest.

Igårkväll kokte jag en ny omgång ris. Och så drygade jag ut den kvarvarande korman med en paprika och en halv purjo samt bättrade på den med några extra vitlöksklyftor och lite färskriven gurkmeja.

Lik förbaskat blev det en rest igårkväll. Ungefär en portion eller nåt i den stilen. Ungefär två köttbitar. Så idag till lunch gjorde jag soppa. Jag plockade bort köttbitarna, stoppade resten i en gryta ihop med en halv liter kycklingbuljong och en påse fryst squash (från trädgårdens skörd ifjol) samt ytterligare en omgång överblivet ris från kylen. Lät det koka en stund, mixade sedan samt rörde i lite överbliven creme fraiche. Och så skar jag kycklingbitarna i mindre bitar och serverade.

 

Ikväll har vi ätit pastasås på julskinkstärningar, julskinkspad, mangold, schalottenlök och grädde.

Alm och buxbom och älskling

När jag klipper häckar i trädgården vandrar tankarna.

På almhäckarna är det varje år en hel del döda kvistar och grenar. Ja vet ju inte vad det är som gör att en del grenar självdör ända in till stammen. Men almsjuka är förstås en av de möjliga varianter jag funderar på. Och ännu mer när det gäller de almplantor som dör mer ”totalt”, bit för bit.

Är det almsjuka så är det ju en kamp som är omöjlig att vinna.

Men det är liksom i så fall på längre sikt. Jag har hittat döda pinnar på almar sedan vi flyttade hit. Kanske har det ökat på en aning, men än så länge går det i så fall ganska sakta. Och även om alla almar på tomten tids nog dör, så är det liksom inget jag kan göra något åt nu. Det får jag hantera den dagen det händer.

Och jag kommer att tänka på buxbomen. Jag har inte hunnit klippa på buxbomen ännu i år (svärmor har). Men i maj ifjol stod jag och klippte de buxbomshäckdelar som mådde sämst. Och jag funderade över risken att det skulle vara buxbomssjuka. För den risken finns ju trots allt. Och stryker buxbomen med så få vi liksom en helt annan tomt. Jag minns den lätt rökiga känslan i munnen när jag tänkte tanken, kände känslan, att det kunde vara buxbomssjukan. Den där rökiga smaken och känslan jag får när jag får riktig ångest.

Men än så länge så lever både buxbom och alm, även om de dör av lite i taget – en gren eller två eller tre.

Och så är det med älsklingen också <3