Det är så märkligt ogreppbart det där med liv och död… För på ett sätt så är det liksom det där sluttande planet, där liksom livsmängden – orken, kraften, självständigheten, existensen – liksom hela tiden långsamt krymper successivt.
Och samtidigt, i slutändan, så är det ändå frågan om på eller av. Ja eller nej. 1 eller 0. Och bortom den punkten finns inget sluttande plan.
När jag häromsistens skrev om mitt bloggande, så missade jag att få med en sak: Genom att skriva håller jag kvar älsklingen hos mig så länge jag kan.
Nej, självklart håller jag inte älsklingen vid liv fysiskt med mitt skrivande.
Men en av de viktigaste effekterna av att ha älsklingen i mitt liv är att jag är öppnare med vem jag är, vad jag tycker och tänker. Jag har honom att öppna mig för. Eller, livet tillsammans med honom har fått mig att bli öppnare, berätta mer, våga berätta. Och i längden inte bara för honom utan även för andra. Och inte minst via bloggen. Det gör stor skillnad för vem jag är och kan vara och hur jag mår. Och jag skulle må mycket sämre om jag inte hade den möjligheten.
Genom att skriva behåller jag den effekten och den inverkan som älsklingen haft och har på mig. Även när han mår så dåligt att jag inte har någon direkt kommunikation med honom. Och förhoppningsvis kan jag behålla den effekten även efter det hemska slutet, och därmed liksom ha kvar en liten del av honom här hos mig även då.