Det är lite lustigt. Jag har under alla år försökt hålla bloggen anonym, på olika sätt. För att inte vara för utlämnande för resten av familjen. Och för att kunna hålla isär mina privata åsikter och uttalanden från jobb och andra sammanhang. För att bloggen ska kunna vara en fristad för mina tankar måste jag kunna vara öppenhjärtig – hellre än att knyta till vem jag och de mina är.
Inte så att jag hållit hemligt att det är jag som skriver bloggen, men jag har liksom ändå inte pekat ut det här. Så för den som velat knyta ihop har det förstås inte varit svårt – för hade jag tänkt vara så hemlig hade jag ju aldrig kunnat länka till mina inlägg :-D
I alla fall, den senaste tiden har jag fått en helt ny läsarskara: alla ni som velat följa min älsklings sista tid. Och för er är det fullkomligt självklart vem han är och vad han heter, och era kommentarer har i mycket större utsträckning än något tidigare avanonymiserat bloggen. Och det gör inget. Absolut inget.