Vissa saker skaver. Vissa saker kommer att fortsätta att skava. Inte mycket, men lite, och tillräckligt mycket för att mala under ytan.
- Att jag lämnade dig på sjukhuset på fredagen. Bara så där. Inte stannade en stund. Inte fixade barnvakt för att finnas kvar där ett tag. Bara lämnade dig. – Men du skulle ju komma hem igen, det sa du! Du skulle bara in och få extra energi från dropp och sånt där några dagar. Inte försvinna bort… Och jag vet inte egentligen ens vad som hände där och då. Vad gjorde de den närmaste stunden? Hur snabbt ”försvann” du – hur snabbt blev du sämre? Kände du dig ensam?
- Att du fick gå en bit när jag skulle lämna dig den dagen. För du orkade inte. Och jag hittade ingen rullstol. Så du fick gå, med stöd, in i huset, och sedan sitta och vänta medan jag bad någon hitta en rullstol.
- Att du bara hann få en omgång av den andra sortens cellgifter. Hade det gjort någon skillnad om de hade satt in den tidigare? Och vi hann aldrig ens få veta om den där nya typen av behandling, som väl var att betrakta som nästan på experimentstadiet, hade varit relevant för dig. Tänk om…?
Men du visste nog egentligen vart det barkade? När vi skulle till läkaren då den 11 april så var du riktigt nervös. Du var nervös för det flera dagar i förväg. Du brukade inte vara nervös för de där läkarbesöken. Men du anade nog att det inte såg så bra ut, om man säger så.
3 kommentarer
Det hjälper förmodligen inte ett skvatt mot skavsåren att jag säger att du gjorde allt du kunde. Men jag säger det ändå, för jag tror att det är vad han skulle ha sagt.
Du gjorde det så bra. Du fortsätter att göra det så bra, fast det är så svårt. Dina barn kan vara stolta över att ha en mamma som du.
Kramar, igen
Författare
Tack <3 Och någon sorts skillnad gör det uppenbarligen, för jag börjar gråta. Och jag gråter i nuläget alldeles för lite, för det är som att det inte vill lossna.
<3