Dumma jävla idiot-Sanne! Kära ner sig i någon som ska gå och dö halvvägs genom livet, och till på köpet liksom bygga upp och ihop sitt liv helt och hållet med hans – hur dum får man vara, liksom?
Jag ser mig omkring på mitt liv, allting omkring mig, och inser att inget, verkligen inget – utom mina föräldrar och min bror, liksom – hade varit detsamma utan honom. Allting i mitt liv är byggt på, är en effekt av, oss två tillsammans.
Han finns inte längre.
Jag försöker få mitt huvud att fatta det.
Han finns inte längre.
Det övergår mitt förstånd.
Innan idag var jag på väg att svara tolvåringen ”Kan det inte vänta tills pappa kommer hem så kan vi fråga honom?”.
För en stund sedan, när min pappa ersatt nederdelen av en stolpe på brädgaraget och konstaterade att nu håller det några år till, så tänkte jag spontant något som liksom innehöll något diffust om att då har älsklingen hunnit komma tillbaka så vi kan fixa det tillsammans.
Tillsammans. Tillsammans finns inte längre. Han finns inte längre. Han kommer inte hem igen. Aldrig mer.
Ja, jag är så tacksam för att ha lärt känna dig, fått dela så många år med dig. Men jag är ändå en otacksam jävel. Jag ville haft mer! Jag är inte nöjd. Jag vill inte att det ska vara slut. Jag var inte färdig.
Förnuft hjälper inte just nu. Jag vet att jag måste fortsätta, att jag vill ha livet, att det kommer att bli bra även utan dig på sikt. Men smärtan och saknaden är irrationell. Eller kanske är den till och med ganska rationell?
Det gör ont. Det gör så sabla ont i själen.
One response to “Idiot!”