Och jag ser gamla par på stan, gamla och skruttiga människor med rollatorer och käppar, som staplar sig fram. Och jag är avundsjuk på dem, för de har kvar varandra, och det är viktigare än all skruttigheten.
Stundtals är jag till och med avundsjuk på dem som blivit övergivna, där partnern varit otrogen eller bara stuckit. För de har i alla fall någon att kunna vara arg på, någon att skylla på – ja, de kan rent av vara arga på den de saknar. Och då är det kanske lättare att avskärma, stänga av, bli av med känslorna?
1 kommentar
Eller så närs man av ett hopp att saker och ting kanske kan bli som förut, och kan inte gå vidare, något som du tyvärr tvingas till men som kanske är en fördel 10 år från nu…Det går, som du förstås så väl vet, aldrig att gissa vad som är ”bäst”, men att döden är SÄMST när den kommer alldeles för tidigt, det tror jag de flesta tycker.