Känslan av att inte riktigt ha hunnit med döden

Det är tjugotvå dagar och några timmar sedan jag körde in dig till sjukhuset och i princip aldrig fick tillbaka dig.

När jag svängde ut från vår infart och ut på själva grusvägen så stannade jag bilen och klev ut och bröt av en syrenblomsklase till dig. Syrenerna var i knopp, så där så att de börjar sträcka ut sig en bra bit från skyddet mellan de gröna bladet, men fortfarande inte så att klasen har sin fulla längd. Och du blev glad för det – och la sedan ifrån dig den mellan sätena. Den ligger nog kvar där än.

Nu blommar syrenerna för fullt. Fast jag känner inte mycket av doften. Kanske för att jag konstant är lite tjock i näsan på det där sättet man blir om man gråter och snyftar och har sig. Kanske för att jag är ganska allmänt känslomässigt domnad – jag måste liksom dämpa alla känslorna för att hantera.

Bland det som verkligen är svårt är att det gick så snabbt. Så väldigt väldigt snabbt. Det var så bra så länge, och sedan blev det långsamt sämre, men jag invaggades ändå i föreställningen att det trots allt skulle röra sig om ett ganska långsamt och utdraget slut. Och jag ville liksom inte ”hoppa på slutet” för tidigt. Passa på att leva så länge det var tid för det, och ta döden när det var dags för det.

Och sedan gick det så snabbt, och det fanns i praktiken en enda dag till att säga farväl, och då var det många på plats, och du var knappt du längre i vilket fall.

Så vi fick liksom aldrig riktigt tid att förbereda oss på döden. För det gick så snabbt. Så trots ett år av tankar och känslor så hann jag liksom inte med. Där prioriterade jag fel. För jag prioriterade utifrån de signaler sjukvården skickade. Och deras signaler var förstås grundade på hur saker brukar vara, men du såg ju till att vara avvikande även i det här :P Men jag är besviken på mig själv att jag prioriterade så. Nånstans inombords borde jag kanske behållit den tidsmässiga paniken jag hade i slutet av maj förra året. Då hade jag kanske haft känslan av att jag faktiskt sagt farväl på riktigt, känslan av att vi hade hunnit prata klart. För den känslan har jag inte trots att jag satt nästan två och ett halvt dygn på palliativa.

Därute kvittrar en oherrans massa småfåglar. Det tycks mig som att det är extremt mycket fågelsång i år. Men det kan ju vara min sinnesstämning som gör att jag lägger extra mycket märke till de där ljuden. För de stämmer så väldigt dåligt med min sinnesstämning.