Jag har ju skrivit mycket under det här gångna året, om än inte så mycket som den här senaste månaden. Det jag har skrivit innan orkar jag inte läsa nu.
Någon dag efter att älsklingen dött kändes det som att jag nog egentligen hade bearbetat väldigt mycket redan. Och sedan tog sorgen fart och helvetet bröt loss inombords, eller hur man ska säga.
På något vis gör det allting väldigt märkligt känslomässigt. För det är som att jag börjat om på nytt, som att jag måste genom allting från början, som att ingen sorgeprocess innan varit, som att alla tankarna känns nya och otänkta från där efter den 2 maj, och jag blir arg på mig själv för att jag inte tänkt och gjort och förberett och det ena med det andra med det tredje under det gångna året… … och seda snubblar jag in i något gammalt inlägg från det gångna året när jag letar efter någon konkret information och konstaterar att just det där har jag tänkt, reflekterat över, oroat mig över, redan för länge sedan.
Alltså: ganska mycket av den här förjäkligheten har jag egentligen befarat, oroat mig för, försökt förbereda mig på.
Och nu upplever jag den istället.
På ett sätt innebär det ju dubbel dos av skiten.
Fast alternativet hade förstås varit att han hade dött knall och fall, utan förberedelsetid. Och om det är jobbigt att gräma sig över att ha utnyttjat tiden dåligt, när jag ändå vet att jag fått chansen och gjort det hyfsat väl, så är det ganska lätt att inse att det inte hade funkat bättre om han bara hade dött rakt av, utan förberedelse.