Döden och månadsskiftet

Månadsskiftesdags. Löner och räkningar och banksaker. Och din frånvaro, din för all framtid-frånvaro, gör sig tydligt påmind på ytterligare ett sätt.

För inne i internetbanken och ekonomin är allting uppbyggt kring tvåsamheten. Det var ditt lönekonto och mitt lönekonto, och så det gemensamma kontot dit vi överförde en väl uträknad andel av våra respektive löner – proportionellt, för att man ändå skulle känna att man själv fick glädje av eventuella löneförhöjningar, men ändå den största mängden pengar över till det gemensamma. En lösning som funkat bra, som vi båda trivts med och fortsatt med nästan helt oförändrad under alla år sedan vi flyttade hit. Och så ytterligare något gemensamt konto, dit vi flyttade de pengar från det gemensamma som skulle gå till huslånen Och så egna andra sparkonton och så, men i huvudsak.

Från det gemensamma betalade vi allt som var gemensamt – mat, räkningar och så vidare. Bara egna nöjen och prylar och egen utelunch och sånt där från det som blev kvar på våra egna konton.

Nu finns inte du. Nu finns ingen gemensamhet. Kan man ändå ha ett gemensamt konto, när man inte delar gemensamheten med någon? Spelar det egentligen någon roll vad som är mitt och vad som är gemensamt, när det ändå bara är jag och det är jag och mina val som avgör att det går ihop sig?

Självklart är det bara ett namn. Kontot heter vad jag väljer. Och jag vill faktiskt inte byta namn på det. Och den praktiska lösningen med flera konton är fortfarande det vettiga; vi har ju löst det för att det ska vara smidigt för familjen. Vi är en familj fortfarande, även om det bara är en vuxen levande kvar.

Men det blir liksom bara så påtagligt.

Och så kommer det pengar från andra håll, eftersom du är död. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för var de ska sitta. De är ju istället för dig. Och då blir min spontana impuls att sätta dem på ett eget konto, ett låtsaslönekonto för dig, och sedan överföra den procentandel av din lön som ska in på det gemensamma. Fast det verkar ju verkligen helt koko.

Å andra sidan blir man rätt koko i det här läget, där varje litet steg man tar påminner en om att den där man hade tänkt dela resten av livet med är död. Jag tror det är okej att jag tänker en del bisarra tankar i nuläget. Och att kanske inte allt landar riktigt ännu – även om jag gärna skulle vilja det.