Andra skriver att de hör ditt skratt och att de hör din röst när de tänker på dig.
Det gör inte jag. Jag kan höra orden du kanske skulle säga. Men jag kan inte höra din röst, jag kan inte höra ditt skratt. De är som borta för mig. Och det gör mig ont. Det gör ont för mig, för röster är så viktiga för mig. Kanske är det just därför jag inte kan höra din röst? Jag vet inte.
Och ja, det finns förstås inspelningar jag skulle kunna leta reda på. Spex och sånt där. Fast dels känns det som fusk. Dels vet jag inte om jag skulle klara det.
Jag får nöja mig med att dina ord bor i mitt hjärta och att jag i alla fall ibland lyckas plocka fram vad du kanske skulle ha sagt.