Idag begraver de din farmor. Jag är inte där. Inte du heller, förstås.
Och hon hann i alla fall dö före dig. Två dagar. Så rätt ordning men ändå så fel. Du skulle snarast ha levt i femtio år till efter hennes dödsdag, om något skulle vara rätt.
Men så är det ju inte. Världen är inte rättvis. Världen är inte perfekt. Världen finns inte för att någon skapat det, för om någon hade skapat det här avsiktligt så hade hen varit ett klantarsle.
Världen finns för att elementens inneboende egenskaper samverkat och genererat det ena efter det andra. Givet de omständigheterna blev det ändå löjligt fantastiskt. Herregud, det lyckades ju till och med leda till att det fann en du! Synd att du fick finnas så kort tid, ett elände att nånting i dig uppenbarligen var så feltillverkat eller överkänsligt eller på annat sätt knas att det skulle gå och bli en aggressiv cancer. Nästan som att någon liten del av din enorma livskraft löpte totalamok. (Jag kan inte bestämma mig för om det är en fin tanke eller inte.)
Din farmor fick i alla fall leva hela sitt liv, längre än man har att vänta sig som genomsnittlig människa. Hon hade levt färdigt liv; efter vad jag förstått var hon nöjd och tyckte inte längre hon hade några direkta skäl att leva. Och det är rätt och rimligt när närmsta tiotal att avrunda till är hundra.