Jag saknar dig! Jag vill höra din röst, dina kommentarer, vill skratta med dig.
Det är så svårt att fatta att du inte finns längre, och att det blir längre och längre sedan du gjorde det. Det är som att delar av tiden har stannat där och då. För jag hann liksom på något vis inte med i att det var nu det var dags. Det gick från ”inte under 2016” till ”kanske så lite som några månader” till ”NU” på ingen tid alls. Now you’re here and now you’re not. Och i minnet så hoppas liksom de sista dagarna nästan över, så du går från väldigt levande till – borta! Och det går liksom inte riktigt in.
Och så vill jag inte acceptera det heller. För det är förjävla dumt och fel. Du och jag var så rätt och det är så totalt idiotiskt att du inte är kvar.
Jag har dragit upp bäddmadrassen som kanat ner. Jag har tagit hand om min tvätt på badrumsgolvet. Jag har till och med kommit ihåg att gräva kattlådan och köpa ny kattsand! Kan du komma hem nu?