Är det förväntningarna som lurar en?

Ibland undrar jag om det hade varit annorlunda om vi inte hade haft de förväntningar vi har.

Så här: Vi vet att medellivslängden är nånstans kring åttio år i vårt land. Och de allra flesta lever i alla fall till pensionsåldern. Att leva tills vi är åtminstone en bit över 60 är något vi förväntar oss, i alla fall om vi inte har ett extra farligt jobb eller har en medfödd sjukdom eller nåt annat sådant. Jämfört med de förväntningarna är det väldigt tidigt att dö när man är 43 år.

Men om vi istället hade levt i en tid eller ett land där medellivslängden var 40 år – skulle det känts ”bättre” då? Även om en del personer kanske ändå blev skitgamla, så skulle vi ju liksom inte anta att vi skulle bli det, kanske inte ens våga hoppas på det.

Visst, själva förlusten och saknaden skulle förstås vara lika hemsk ändå. Men känslan av att det är för jävla orättvist, känslan av varför just han, och en massa annat sådant, skulle kanske vara betydligt mindre?

Och en massa tankar på kortlivade insekter av olika slag far genom mitt huvud – men de tankarna är ju egentligen ganska irrelevanta :-)