Stampar runt i sorgesörjan

Alltså, det är förbannat svårt det här. Hela skiten. Sorgen. Saknaden. Allt.

Fortfarande skitsvårt att fatta. Kanske allt svårare att fatta? Och kanske framför allt allt svårare att acceptera.

Någon sa att efter begravningen blir det bättre: fram till begravningen kommer du att förvänta dig att han ska komma in genom dörren när som helst, men begravningen blir en tydlig milstolpe och markering, och sedan kommer det inte att kännas så längre. Fast jag tycker tvärtom att strax efter Döden (TM) så var det lättare att fatta att du inte skulle dyka upp, och nu är det svårare.

Eller, jag vet inte. Det går upp och ner och hit och dit i en väldig sörja. (Varför gå på hal is och ha glatt när man kan gå i lera och sörja?)

Alla sådana här grejer, krisreaktioner och annat, brukar kunna beskrivas i faser, väl? Jag har inte kollat upp hur det är med sorg. Men jag ser inga faser. Jag ser olika dagar och olika delar av dagar som funkar på olika sätt, i en väldig röra. Ibland beroende på saker som händer, men oftast bara på vad mitt huvud har för sig, tror jag. Ja, visst finns det någon sorts faser, men de går inte i en tydlig riktning, de kommer huller om buller.

Man ja, jag är kanske lite mer arg och besviken nu. Jag har svårare att hitta tillbaka till tacksamheten, den där tacksamheten som trots allt uppfyllde mig ganska stor del av sjukdomsåret. Både tacksamheten över alla gånger som saker ordnat sig till det bästa under alla år tidigare och tacksamheten över det här extra året vi fick. Jag är ju egentligen så förbannat tacksam – över att nånsin ha träffat dig, över att du faktiskt ville leva med mig, över alla de åren vi trots allt fick och över allt fint och bra vi gjorde. Men jag har svårt att ändå känna den tacksamheten nu. Ledsenheten över att du aldrig mer kommer att finnas är större. Jag känner mig förbannat självisk som inte bara är nöjd med det jag fick, men jag har svårt att känna annat än det nu. Jag ville mer.

Eller som det står i reklamen för någon av de där fonderna för någon annan sorts sjukdom: ”Jag är inte färdig än.” Nä. Du var inte färdig. Och jag var inte färdig med vårt gemensamma liv.