När vår äldsta, numera tolvåringen, var liten, så hängde jag en hel del på ett gravid- och föräldraforum på nätet. En dag ställde någon frågan om vi älskade vår partner eller våra barn mest.
För mig var svaret självklart: jag älskade älsklingen mest. Visserligen älskade jag mitt barn också, men inte alls lika mycket och lika djupt och innerligt. Dels för att kärlek för mig är något som växer fram allteftersom jag lär känna en person – inte något omedelbart som uppstår i samma ögonblick jag pressat ut en unge – och dels för att min älskling verkligen var något alldeles speciellt. Som det här. Eller det här. Och en massa andra saker och tillfällen.
Men jag lärde mig där och då att det är ungefär det fulaste man kan säga som mamma, det där att man inte älskar sina barn över allt annat.
Fast jag skulle hävda att det fortfarande gäller. Att den kärleken jag känner för min älskling – min nu döda älskling – är starkare än kärleken till barnen. Och då känner jag ändå barnen väl nu, och älskar dem massor. Men det kommer ändå inte i närheten av det jag kände, och fortfarande känner, för älsklingen.Och känslor är liksom inget man kan bestämma över. Då vore de ju inte känslor.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag tycker det är så konstigt det där, att en inte ”får” känna så. Utan partnern hade en ju inte haft barnen, bara det är ju anledning att älska hen än mer. Vi känner inte varandra och jag brukar inte kommentera men jag är tacksam för det du skriver <3
Egentligen måste det ju vara sundare att känna så, tänker jag. Att så länge man älskar sina barn och inte försummar dem så är det väl bara BRA om man älskar sin partner mer? Jag kan i alla fall räkna upp ganska många förhållanden som pajat för att den ena eller bägge inte har tid/fokus på kärleken till partnern. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till folk som tycker att man ska offra ALLT för sina barn och det känns ärligt talat rätt destruktivt, och definitivt inte något som ligger i barnets intresse.
För övrigt tycker jag ju det är tydligt att du är en fantastisk mamma åt dina barn. Du tar dem på allvar, du håller på deras integritet, du ser dem som människor och inte mindrevärdiga. Är mitt intryck. Sen att man inte alltid orkar vara Supermom i vardagen – fine. Jag tror inte det spelar så stor roll.
(Ja, nu sitter jag vid en dator, nu blev det nåt slags kombinerat tankespår från flera olika trådar :-) )
<3
Idén om att man ska göra/offra allt för Kärleken (TM) låter lite läbbigt tycker jag – mycket kanske man kan göra, men inte ”allt”…
Sen finns det utrymme att bryta normer – t.ex. min syster som en dag med lätthet sa att om hon var tvungen att välja (a lá ”Sofies val”) så skulle hon prioritera mig framför sina två barn.
Eller så kan man se kulturella skillnader där en italiensk bekant sa att där man säger att om båten sjunker kan man kasta ut barn och fru – för de kan man skaffa nya – men man ska spara sin mor för hon är den ende. (sen kan man fråga sig varför man inte skulle kasta ut sig själv, men så kan det ju vara med ordstäv..)
Författare
Ja men är det äkta kärlek så ska man vara beredd att dö för den man älskar. Annars räknas det inte. :P
Jag har aldrig fattat det där heller. Att jag offrar mitt liv för någon annan innebär ju ingen garanti att hen ens lever till nästa dag. Risken är snarast att vi båda stryker med – vem blir lyckligare av det? Det är en annan sak att göra sitt absolut bästa för att rädda någon annan så länge man inte själv alltför uppenbart riskerar sitt eget liv.
Möjligen ska man väga in aspekten av att man själv riskerar att leva med skuldkänslor för att man inte försökte. Men det är ju en avvägning från fall till fall. Inte en rimlig anledning att tycka att man ska vara beredd att offra sitt liv för att det ska vara äkta kärlek i varje upptänklig situation.
Men förmodligen innebär det att jag är kärlekslös och känslokall :P (Nä, egentligen tror jag tvärtom. Jag har alldeles för mycket känslor för att göra något sådant. Och dessutom alldeles för mycket konsekvenstänk.)