Egentligen är det för mycket på en gång. Det borde liksom inte vara tillåtet att både förlora sin älskade och bli ensamstående förälder samtidigt.
Jag pallar inte! Ungarna går bara och sätter sig vid datorerna och spelar HELA TIDEN! Lyckas jag få dem att resa på sig för att göra något annat så gör de bara precis den saken jag säger åt dem och inte ett smack mer, och sedan går de och sätter sig där igen.
Jag behöver hjälp. Jag behöver att vi är fler som hjälps åt – hjälps åt med att göra de saker som behöver göras, och hjälps åt med att ta hand om varandra.
Men jag är själv. Ensam. Och jag har inte ork, mitt i min ledsenhet, att skälla eller säga till på skarpen. Och de samtal jag har med dem verkar inte leda till någon påtaglig förändring.
Jag som knappt har ork att ta mig samman att göra tråksaker. Eller roliga saker. Jag som behöver någon att göra både det tråkiga och det roliga med. Men nu är jag ensam.
Det är liksom inte ens någon som ser det jag faktiskt gör.
Pingback: Skärmtidsregler | Sanne skriver