Små detaljer som man tar med sig i graven

Det är så ofta… så ofta jag kommer på saker jag behöver fråga dig om. Små idiotdetaljer. Som vad den där prylen som trillat ner från elmätaren på bänken i farstun är för något. Eller var luftningsnyckeln till elementen ligger (fast det behovet har inte uppstått ännu). Eller om det är meningen att jag ska stänga av den lilla datan som agerar central för SVT play och netflix och sånt genom att bara trycka på powerknappen eller om jag borde göra på något annat sätt. Och tusen, tiotusen, andra saker.

För man har ju aldrig koll på allt. Speciellt inte om man är två vuxna människor som bor ihop. Då har inte båda koll på alla saker. Det är helt naturligt att det blir så. Och man kan ju alltid fråga om det behövs… nej just det, det kan man ju inte längre. Och det är verkligen skitkonstigt.

Till och från känner jag mig som att jag plötsligt köpt inte bara ett hus utan hela tillvaron som ett dödsbo. Som det där huset vi tittade på en gång i tiden, där båda i paret hade dött med kort tid emellan och ingen visste var nyckeln som gjorde att man kunde öppna dörren mellan de två delarna av huset fanns. Och där en hel yttervägg hade rasat ut, och ingen egentligen vill ta ansvar för något och ingen kunde svarat på något. Huset såldes nog billigt, och vi ville i alla fall inte ha det. Men lite så känns det.

Du dog, och allt det där som jag aldrig ens tänkt på att jag borde haft koll på, alla små idiotdetaljer, försvann med dig.