Bland de saker du sa ifrån tydligt redan i början när du hade blivit sjuk och fått diagnosen var att jag inte fick sluta leva mitt liv för att du drabbats. (Och du fortsatte att säga det upprepade gånger i olika varianter.) Jag är osäker på om du uttalat sa huruvida det handlade om under sjukdomstiden eller sedan när du inte längre skulle finnas; jag tror det var underförstått att det gällde hela paketet.
Och det lät förstås fullkomligt självklart. Jag hade ju inte gett upp vem jag var innan, så varför skulle jag göra det nu? Hur ledsen jag än var över att du blivit sjuk och över att du skulle dö – för det visste vi ju att du skulle – så var jag samtidigt tacksam över att jag inte skulle dö. Att jag skulle få fortsätta leva. För livet är mig kärt.
Och så länge du levde så funkade det där. Jag fortsatte i huvudsak som innan. Visst, jag drog ett tyngre lass än innan som förälder och med allmänt hushållsgrejande, men i övrigt fortsatte jag som innan. Jobbade. Tränade. Engagerade mig i saker. Fortsatte med husfixande hemma (i grunden faktiskt för att jag ville det). Och jag lät dig klara dig själv i den mån du kunde – för det kunde de huvudsakligen. Ja, jag skjutsade dig till cellgifterna ibland, men inte alltid. För du klarade ju ofta att ta dig dit på egen hand, och det fanns liksom ingen poäng med att jag skulle ”dadda” dig i onödan. Du var ju liksom inte påtagligt sjuk, på det sättet, förrän den allra allra sista tiden.
Jag tror det där var viktigt. Jag tror att det gjorde att jag klarade det där året bättre än jag skulle gjort annars, rent mentalt – även om det nu i efterhand innebär att jag gång på gång ifrågasätter om jag verkligen använt tiden rätt. Och jag tror att det funkade att fortsätta så där, leva ungefär som vanligt och må under omständigheterna okej, just tack vare att du fanns här.
Det höll så länge du fanns. Det rullade med nöd och näppe på någon eller några veckor till – på gammal rutin och vana och baserat på att det fanns en begravning som behövde ordnas.
Sedan tog det slut.
Och nu är det där med att fortsätta mitt liv, fortsätta göra det jag vill och vara jag och inte ge upp mitt liv för att du drabbats och dött, något totalt oöverstigligt.
Ja, jag vet att det är vad du sa att du ville. Och det är vad jag ville. Vill. Men jag kan inte. Jag har tappat all kraft och vilja och ork. Jag är bara en stor sorgblobb. En amöba bredvid det stora hål som slukat dig, det stora hål som riskerar att dra med mig också ner.
Ja, jag visste att du skulle dö. Jag fattade att du skulle dö och att det skulle påverka mig på en massa sätt, att jag skulle sakna dig både i det känslomässiga och det praktiska. Men jag fattade liksom ändå inte att du skulle vara så död. Att din död skulle borra så djupa hål i mig. Att vi hade vuxit ihop så mycket, att du var en så stor och påtaglig del av mig. Hålet har liksom redan svalt vissa delar av mig. Döden har inte bara tagit dig utan också de delar som numera var en del av mig… på nåt sätt.
Så ja, jag vet vad du ville. Jag vet att du ville att jag skulle fortsätta i min riktning – vilket i praktiken i väldigt mycket är att fortsätta i vår riktning. Det ville jag också.
Men just nu vill jag inte. Just nu vill jag inget jävla alls mer än att du ska finnas. Här. Hos mig. Jämt. Du får inte vara död! Och jag kan inte. Jag vill inte. Det gör så ont och du fattas mig så det skär i själen.
Så jag vet vart jag ska. Om jag nånsin klarar att resa mig upp utan dig. Och kanske är det i det sammanhanget mer bärande att du ville det än vad jag själv vill.
