Kvällar

Varje kväll sitter jag hos sjuåringen när han ska somna.

Egentligen har vi sedan länge försökt få honom att somna själv, och delvis hunnit börja lyckas. Men nu är ju liksom läget ett annat. Nu behöver han verkligen tryggheten. Jag förstår verkligen det.

Så jag sitter där. Eller ligger. Ibland – ganska ofta – lägger jag mig och somnar tillsammans med honom och lägger mig i praktiken före tolvåringen. Andra gånger sitter jag där tills han somnat, innan jag går och släcker och gör mig själv redo för sängen. För när han väl somnat är det ändå så sent att det är dags.

Jag saknar det där att kunna hinna något annat på kvällen efter att han somnat eller gått och lagt sig. Jag har ju trots allt hunnit ha chansen till det ett tag. Kunna sitta och glo på TV en stund, eller få undan lite disk eller nåt.

Å andra sidan blir ensamheten väldigt påtaglig om man ska sitta och glo på TV själv på kvällen, när man är van att det ska finnas någon mer i soffan. Så på sitt sätt är det skönt att liksom kunna skylla på att sjuåringen behöver mig.