Hej älskade!
Jag skulle vilja att du kom hit och hade ett allvarligt snack med barnen. Om sånt här med att hjälpa till och göra sin del av saker och inte bara förvänta sig att någon annan (=jag) ska fixa allt.
Ja, jag vet. Jag kan också prata med dem om sånt. Självklart.
Men det är lite tungt att vara den som behöver göra det hela tiden. Orka vara tjatmamma jämt.
Det var ju en av de saker som var bra med att vara två föräldrar. Att man kunde skiftas om med att dra det lasset. Att när den ena hade försökt och försökt och inte lyckats så kunde den andra, som inte redan gjort slut på all energi, komma och ryta till. Typ.
Och alltså, jag är ganska trött och sliten. Och ledsen dessutom, ju. Jag har inte ork att tjata. Så jag tänker att du kunde hjälpa till lite. För du har det väl ganska lugnt för tillfället? Att ligga och vara död kan väl inte vara så väldigt ansträngande? Och det där med att säga till ungarna på skarpen var något du liksom pallade med ända in i det sista, när du egentligen inte orkade nånting. Det kom så spontant i sådana lägen. Och nu är det ett sådant läge.