Nånstans är det lite knepigt att fatta… Folk verkar tycka att det vi hade var något alldeles extra. Och alltså, visst, från min synpunkt var det det: du var alldeles rätt för mig, och du var den jag ville ha, och jag har aldrig hittat någon motsvarande. Men det är ju inte samma sak som att det är något extremt att hitta någon man tycker så mycket om och passar så bra med. Jag utgår liksom från att de allra flesta som väljer att dela livet med någon är så säker. Eller snarast långt säkrare – för jag menar, jag har ju ändå tvivlat många gånger (för sån är jag, ju). De flesta andra människor är ju både himlastormande förälskade och friar och gifter sig hejdundrande och så vidare… Det jag menar är att jag utgår liksom från att de allra flesta som flyttar ihop och skaffar barn och bygger ihop sina liv är minst lika välpassande och älskar varandra lika mycket som vi. Är det inte så?
/Svar till *förvirrad*
3 responses to “Förvirrad”