Förvirrad

Nånstans är det lite knepigt att fatta… Folk verkar tycka att det vi hade var något alldeles extra. Och alltså, visst, från min synpunkt var det det: du var alldeles rätt för mig, och du var den jag ville ha, och jag har aldrig hittat någon motsvarande. Men det är ju inte samma sak som att det är något extremt att hitta någon man tycker så mycket om och passar så bra med. Jag utgår liksom från att de allra flesta som väljer att dela livet med någon är så säker. Eller snarast långt säkrare – för jag menar, jag har ju ändå tvivlat många gånger (för sån är jag, ju). De flesta andra människor är ju både himlastormande förälskade och friar och gifter sig hejdundrande och så vidare… Det jag menar är att jag utgår liksom från att de allra flesta som flyttar ihop och skaffar barn och bygger ihop sina liv är minst lika välpassande och älskar varandra lika mycket som vi. Är det inte så?

/Svar till *förvirrad*

3 kommentarer

    • Anna F6 juni, 2016 kl. 17:39
    • Svara

    Kärlek kan väl aldrig jämföras eller mätas. Varför skulle man göra det? jag tänker nu att den kärlek jag fått, och den jag gett, är det bästa i mitt liv. Jag är glad att jag haft förmågan att älska. Ingen kan mäta om en kärlek är bättre, större än någon annans. Den ges i stunden. Och den finns kvar. För alltid.

  1. Jag tror nog människor gifter sig av olika anledningar. Kärlek är säkert huvudorsaken (även om det finns undantag också). Men jag är inte säker på att alla som gifter sig tycker sig passa ihop lika bra som ni gjorde, framförallt inte flera år efteråt.

    • Maria8 juni, 2016 kl. 13:52
    • Svara

    Jag hör nog till dem som sett er som ovanligt välpassande tillsammans. Men jag har lärt mig att man vet ganska lite om folks relationer generellt – det är nog lätt (generellt sett) att tänka att folk är lyckligare i sina relationer än vad de faktiskt är, för det fulaste i en relation visar man ju inte upp utåt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.