Beklagar sorgen och ha en bra sommar!

Skolavslutning. Glada människor, familjer, mammor och pappor, på skolgården. Barn som sjunger, rektor som håller tal.

Jag gömmer mig i smartphonen, i facebook och twitter. För jag orkar inte med människor, orkar inte med glädjen, orkar inte med att behöva ha kontakt med de andra föräldrarna. Jag är fysiskt på plats, men det får räcka så. Det är kämpigt nog ändå. Tårarna vill igenom, men jag vill inte släppa ut dem. Inte här, inte bland alla människor. Jag inser att ag förmodligen ändå är ”hon den där” – hon som blivit ensam, hon vars man dött, hon som blivit änka.

Jag är på plats för mina barns skull. Inget annat. Och som sällskap har jag det stora slukhålet som följer mig vid sidan vart jag än går.

Sedan: fika i klassrummet. Kramar från omtänksamma människor som beklagar sorgen. Det är trots allt hanterligt, så där i den lilla skalan.

Och sedan avsked. Alla människor som säger till mig ”Ha en bra sommar” och liknande. Trots att en del pratade med mig om sorgen för bara någon minut sedan. Som om sorgen är något som poppar upp under en kort stund just när de pratar om den men sedan är något de tror är borta sekunden efter. Som att resten av tiden ska vara ”som vanligt”, det vill säga utan sorg.

Men alltså, det finns ingen tid som är som vanligt. Det finns ingen tid utan sorg. Det finns stunder när det är värre och stunder när det är hanterligare. Men det finns där hela tiden. Hela tiden.