Hypokondri, ångest och ensamhet

Som kvinna rekommenderas det att man ska undersöka sina bröst regelbundet, så att man ska upptäcka knölar (som kan vara cancer) i god tid.

Jag är en ångestperson. Letar jag efter något, speciellt något ångestrelaterat, så hittar jag det, typ. Jag har väldigt svårt att göra en rimlig och vettig bedömning av den sorts saker som har potential att köra igång ångestmaskinen.

Dessutom har jag hittat en knöl i bröstet en gång. När äldste sonen var i amningsålder (eller om det rent av var under graviditeten). En knöl som inte försvann. En knöl som kollades upp. En liten ärta som betraktades som godartad. Jag minns inte så noga. Men jag fick nog med mig det där hopplösa allmänna direktivet: hör av dig om den blir större.

Sådana som jag ska liksom inte hålla på att känna igenom sina bröst en gång i månaden, för det kommer bara att generera ångest.

Tidigare fanns det en enkel lösning på det där. Älsklingen fanns här. Älsklingen hade inga ångesttendenser. Älsklingen hade inga problem med att det var han som med (o)jämna mellanrum fick stå för den där kontrollen.

Men det var då det. Nu är min kontrollant död. Nu är min skräck för cancer större än den var förr. Nu finns det ingen jag kan bolla min oro med om jag skulle hitta något.

Och nu måste ja alltså börja kontrollera mina bröst själv igen. Hur fan ska det gå? *vill inte*

[Ja, nu är jag säkert för frispråkig. Och nej, det här är inte en inbjudan till idioter.]