Jag skulle vilja tipsa dem om min blogg

Läkaren från ASIH-teamet/palliativa avdelningen ringde i förra veckan för att kolla av läget med mig. Tydligen har de som rutin att göra så ett tag efter att någon dtt. Så vi pratade en stund. Och hon påpekade att jag självklart fortfarande är välkommen att höra av mig om jag undrar något eller vill ha hjälp med något eller så.

Idag kom ett kort med posten. Inte ett födelsedagskort (jag fyller snart år), utan ett kort från personalen på Palliativa avdelningen:

Nu har det gått en tid sedan din make avled. Vi vill visa vårt djupa deltagande och förstår att du har en svår tid. I samband med sjukdom och dödsfall kan många frågor uppstå och vi vill med detta kort säga att du är varmt välkomna att höra av dig till oss så ska vi efter bästa förmåga svara på dina frågor.

Varma hälsningar

Personal på Palliativ Vård Avdelning och ASIH Ystad
tel nr XXXX-XXXXXX

Det känns förstås väldigt fint och bra att de månar om mig och hör av sig – det känns som bra och kloka rutiner.

Men alla mina frågor och tankar är av sånt slag att jag aldrig skulle få för mig att ringa om dem. Ringer dem gör jag ju liksom om jag behöver lösa något konkret. Eller när älsklingen hade vrålont på morgonen och någon behövde komma fort. Inte för att vädra mina tankar av typen ”Tänk om…” och oro kring skuld och ansvar. Jag vet ju att det är mina irrationella hjärnspöken, och jag vill gärna att någon med bättre insikt än jag talar om att mina tankar och min oro är ogrundade, men jag skulle inte få för mig att ringa till sjukvårdspersonal som större delen av tiden har viktigare saker för sig och kanske inte har möjlighet just då för att vädra saker som jag vet är meningslösa och sannolikt saknar svar.

Hade det däremot funnits en mejladress så skulle jag nog mejlat dem. Beskrivit hur mina tankar rör sig, och kanske bett om någon form av respons. Och förmodligen tipsat om min blogg – för jag tänker att det säkert kan vara bra för dem att se hur tankarna rör sig i den här situationen, och de kanke kan tipsa andra som är i samma sits som vill läsa.

Men någon mejladress till palliativa finns helt uppenbart inte. Jag har letat och letat och letat. Men palliativa/ASIH hör visst också till sådana som man bara antas prata med muntligt.

Det är lite synd, tycker jag. Speciellt som man nu faktiskt verkar angelägna om att ta hand om anhöriga till avlidna patienter.