Det finns stunder när saker känns okej. När jag mår… normalt, liksom. När kan göra saker, eller bara vara, utan att det gör ont i själen. När jag är någonstans i närheten av mitt vanliga jag.
Då kommer en liten del av mig och bannar mig. Jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att glömma honom så snabbt, att jag inte håller fast vid sorgen och längtan, att jag släpper iväg honom. Så får jag ju inte göra!
För jag vill ju hålla kvar honom, minnet av honom, känslan av honom, så mycket det är möjligt. Och släpper jag smärtan så släpper jag honom. Och då får jag skuldkänslor.
Damned if you do, damned if you don’t, typ.
One response to “När det känns bra så påminner jag mig själv så att det inte ska kännas för bra”