Jag måste acceptera att du är död. Att du inte kommer tillbaka. Att du inte finns längre.
Men jag vill inte! Jag vill inte! Jag kan inte…
Jag måste acceptera att du är död. För jag kan inte ändra det. Jag kan inte få dig att komma tillbaka.
Fast jag kanske kan… backa tiden.. göra något… ändra något…
Nej. Du är död. Helt död.
Fast om jag accepterar att du är död så är det liksom jag som dödar dig. Om jag inte accepterar att du är död så håller jag liksom liv i dig – väl?
Jag räddade inte dig. Jag hindrade inte dig från att dö. Jag borde ha hindrat det, på något sätt.
Kanske borde jag bli vansinnig och fortsätta tro att du lever?
One response to “Villintevillintevillinte”