Det är märkligt det där med minnen. Jag har svårt att plocka fram minnen av dig. Alltså sammanhängande minnen – händelser, anekdoter, tillfällen. Jag minns typ inget sånt, åtminstone i nuläget. Eller, allt sådant jag minns har liksom mer karaktären av ”foton”: saker jag vet har hänt men som nästan lika gärna kunde vara något återberättat av någon annan i efterhand.
Detta samtidigt som jag har svårt att ta in att du faktiskt är död, när du nyss var så levande, nyss gjorde ditten och sa datten och var med och gjorde det där och det där och det där. Så väldigt väldigt alldeles nyss.
Ja, det låter motsägelsefullt.
När jag grunnar på – eller möjligen när jag inte grunnar på det – så kommer jag fram till att det nog är så att du liksom mest är en känsla. Eller, det låter ju väldigt konstigt. Men det är det bästa sättet jag kan beskriva det. Din närvaro, din röst, dina kommentarer, dina åsikter… alltsammans kokas liksom på något vis ner till en känsla av hur det är att ha dig i tillvaron, ha dig i vardagen, i mitt liv. Ständigt och jämt och alltid.
Jag går omkring och inbillar mig att det här med att minnas innebär att kunna återge händelser. För det är så vi är vana att ”se” minnen. Och det är nog så minnen funkar för många. Fast jag tror mitt minne är lite trasigt, eller jag minns inte på samma sätt som många andra minns. Och då känns det som att jag glömt.
Men känslan av att du är här, av att du finns, den har jag ju. Den är trots allt fortfarande så påtaglig att det är svårt att acceptera att den är fel.
För större delen av min tillvaro är den känslan långt mycket viktigare än specifika händelser. Känslan av att du finns, känslan av hur din existens känns i tillvaron, kan vara skillnaden mellan att fungera och inte fungera.
Men idén om hur minnen ”ska” vara ger liksom någon sorts prestationsångest och mindervärdeskomplex.