Att prata klämkäckt, vara klämkäck, försöka vara extravagant glad, gör ingenting bättre. Det som däremot händer är att jag utöver ledsen (som jag i någon mån är hela tiden) också blir irriterad.
Att prata på överdrivet mycket för att liksom fylla ut tystnaden om tomrummet är också en dålig idé.
Och att låtsas att allting är som vanligt, förvänta sig att jag ska vara som vanligt, blir inte heller bra.
Ju mer klämkäck du är, ju mer du pratar på för att fylla ut tomrummet, ju mer du förväntar dig att allt ska vara som vanligt eller att jag ska gå omkring och liksom låtsas att allt är som vanligt, desto mindre kommer jag att vilja umgås med dig. Jag kommer att sluta mig som en mussla och hålla dig på avstånd. Vara irriterad och ointresserad och hålla mig för mig själv.
Oavsett att du förmodligen bara menar väl. De allra allra flesta menar väl. Det betyder inte att det funkar bra, liksom.
Och du, något liknande gäller även för mina barn. Även om den ena av dem klararav klämkäcka samtal och tomprat och allting är som vanligt-approachen bättre än den andre, så är det egentligen ingen av oss som uppskattar den i nuläget.
Vi har sorg. Sorgen gör ont. Sorgen gör oss ledsna. Snälla, försök inte låtsas något annat. Det mår vi bara sämre av.
Tystnaden är bättre. Mer kravlös.
Och sorgen i sig är tröttande, vilket också gör att jag behöver mindre av intensivt umgänge. Jag orkar inte ens, liksom.
3 responses to “Några ord till den som ska umgås med mig”