Föräldraskapet är tungt för tillfället. Jag räcker knappt till för mig själv, jag behöver ta hand om min egen sorg. Men jag behöver också ha ork att ta hand om barnens sorg. Sorg som helst vill gömma sig i datorspel så att den aldrig behöver komma fram i ljuset.
Jag behöver ork att försöka orka lyfta barnen ut till något mer, fylla på med något annat. Men startsträckan för att få loss dem är längre än annars. Och min ork att vara tjatmamma är minimal.
Det fnkar så dåligt ihop. Min begränsade kraft och deras stora behov.
Och ovanpå det den konkreta krocken av att sjuåringen huvudsakligen spelar från familjens gemensamma stationära dator – som jag behöver till annat. Men det finns liksom ytterst begränsad möjlighet för mig att sitta där. För han sitter där. Ska jag få loss honom så måste jag engagera honom och då kan inte jag sitta där. Och på kvällen behövs jag hos honom när han ska somna. Så jag är låst av behovet av en dator jag inte kommer åt. Och jag är en förälder, en ensam förälder, i ett läge när jag knappt orkar vara förälder och det verkligen skulle behövas två. Och det finns ingen föräldra-stand-in. Ingen som kan rycka in och finnas lite extra. Speciellt ingen som faktiskt möter barnen där de befinner sig mentalt och känslomässigt nu.