Hej älskling!
Nu måste jag skriva om något jobbigt. Jag har inte riktigt orkat berätta det för dig innan. Och jag har varit alldeles för dålig på att engagera mig själv också sedan du dog. Har inte orkat sätta mig in i. Har inte orkat bära andras smärta utöver min egen, liksom.
Men nu måste jag ändå skriva något…
Ja, det är för jävligt.
Du och jag har splittrats. Jag har inte dig kvar, mina barn har inte kvar sin pappa. Du är död, och vi kan inte återförenas. Men därute i världen finns det familjer som splittrats på grund av krig och annan fasa – men där de ändå fortfarande är i livet, bara fysiskt åtskilda. Där finns fortfarande möjligheten att återförenas. Och så ska vi, Sverige, hindra det? Tänk, dessa familjer lider kanske som vi, och så finns det en möjlighet för det lidandet att ta slut?
Och i riksdagen är det uppochnervända världen mot här hemma i kommunen. I riksdagen är det ditt parti som visat sig mest humant, och mitt parti som huvudsakligen röstat för de här nya hemska reglerna. Pinsamt.
Och ja, jag har varit en dålig människa i det här. För jag har inte ens orkat dela länkar och uppmana folk att protestera. Jag har bara känt mig handlingsförlamad av sorgen. Men ibland är det svårt att känna att det gör skillnad ens när man orkar försöka påverka. Och det här är liksom bara så totalt obegripligt…