Hej älskling…
Jag önskar att det verkligen kändes som att jag pratade med dig, eller skrev till dig. Men det gör det inte. Inte alls. Jag kan väl visserligen inte påstå att jag anstränger mig maximalt för att få till den känslan. Men om jag försökte skulle jag nog å andra sidan mest bryta ihop för att jag inte lyckades.
Egentligen är det mer ett samtal med mig själv i mitt huvud. Fast det känns liksom ändå som att det blir lite mer ”på riktigt” när jag riktar mig till någon istället för att bara skriva ”opersonligt”. Det blir lite mer på riktigt av att skriva till någon än om någon (eller om ingen, till och med).
Förresten så funderar jag på om det är det här att jag skriver det (som om jag skrev) till dig som gör att en del tycker det jag skriver är för privat. Tydligen är min blogg i alla fall för privat för att en del personer ska tycka det känns okej att läsa den för tillfället. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna skriva om döden och sorgen utan att det blev privat. Sorgen är ju i högsta grad något privat. Och samtidigt tror jag att åtminstone en del av det jag beskriver är mer allmängiltigt och relevant för många sörjande. Nå, inte vet jag. Jag skriver som jag skriver, och så får andra läsa eller låta bli – det är upp till dem. Jag skriver för att jag behöver, för att jag måste, för min egen överlevnad. Jag vet ingen annan väg. Det är det bästa jag i nuläget kan göra för att inte gå helt sönder. När jag skriver så jagar jag undan förtvivlan och övergivenhet och tomhet en stund, åtminstone medan jag formulerar mig.
Kanske är det därför jag skriver till dig. För att det känns hemtamt och vant. Och för att känslan av hemtamt och vanligt är det jag behöver.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Är det folk som har sagt det till dig alltså, att de tycker det är för privat? Istället för att bara sluta läsa den? *fascinerad*
Jag har för övrigt tänkt precis som du, att det på många sätt är väldigt allmängiltigt, och eftersom du skriver så ärligt, öppet och på ett sätt som berör, att många ¨(inte minst de som själva sörjer någon närstående) skulle ha stor behållning av att läsa det (så till den grad att jag tycker din blogg borde ges ut som bok. Nåväl. Det är kanske inte så relevant just nu. Men ändå.)
Jag har även noterat, ända sen den 3 maj, att de blogginläggen som du inleder med ”Hej älskling!” känns mer hoppfulla och glada. Eller inte glada men i alla fall mer förtröstansfulla. Som att minnet av honom och vad han skulle ha sagt och tyckt kunde fortsätta ge dig stöd. Men så kanske det inte är?
Kram.
Författare
Mnja, det är folk som sagt att de inte kan läsa min blogg för att den känns för privat :-) Så inte fullt så illa, faktiskt.
Ja, kanske känns de inläggen mer hoppfulla? Det är kanske mer frågan om att jag fokuserar mer på att berätta just det jag tänker, som om det vore för honom, och inte känner att jag behöver förklara riktigt lika djupt? Att det kan bli mer av bara just det jag har på hjärtat just då?
Fast jag vet inte alls :-D Egentligen är det nog mer så att vissa inlägg blir sådana för att inläggen själva kräver det. Ungefär som när man skriver en bok och det ibland känns som att det är karaktärerna själva som kräver attt det ska bli på ett visst sätt – inte något man själv tänker ut.
Sa markligt….
Jag undrar om folk blir illa berorda av sorg eftersom man faktiskt inte kan gora nagot som hjalper med problemet? Saknad ar saknad och man maste komma till ratta med den sjalv. Ingen kan mirakulost trolla fram den forlorade personen.
Kanske ar det ocksa for att slippa kanna att man maste gora nagot? Man kan ladsas att man inte ser?
Jag menar enligt principen ”syns det inte, finns det inte”….