Min halvtidssjukskrivning varar en vecka till. Jag måste komma fram till om det här funkar – om jag klarar att jobba, om jag ska fortsätta vara halvtidssjukskriven, eller mer, eller mindre. Och om jag ska ha semester(!) och i så fall när.
Och jag måste komma fram till hur jag ska göra framöver med deltidsarbete. För min deltid är i nuläget satt fram till söndag.
Och alla människor som vill att jag ska planera för att skicka barnen land och rike kring för att umgås med morföräldrar och farföräldrar och andra släktingar och folk som vill komma hit och barnen ska hinna umgås med kusiner och det ska det ena och det andra och det tredje.
Planera är skitjobbigt.
Bestämma saker är skitjobbigt.
Jag behöver kunna vara här och ta dagarna lite grann en i taget. Jag kan inte strukturera ihop avancerade planer och jag orkar inte ta mig långt iväg. Jag är glad om jag lyckas fixa mat och diska. Och det är en bonus om jag lyckas ro iland det här med verandan och så där.
Varför är folk så extra angelägna om att jag ska flänga runt som en blådåre just i år? På nåt vis verkar det som att de tycker att det är hjälpsamhet, men jag vet inte.
Och här hemma har jag lyckats jobba mina tre timmar. Trots att sjuåringen vägrade åka till fritids. För han mår inte heller bra. Vi har en tillvaro där vi måste anpassa till hans ledsenhet och mående, och min ledsenhet och mående, och bådas dagsform.
Och så har jag stångats en stund med obegripliga kommunikationsmässiga katastrofutskick från försäkringsbolag och banker som efterfrågar saker de redan fått, påpekar vad man ska göra med beslut om man inte är nöjd men glömmer att tala om vad beslutet är, samt uttrycker sig på byråkratekonomiska och bara rakt av antar att man som (icke-)kund ska begripa vad de menar och inte har något intresse av att inse att det man skrivit skulle kunna förbättras.
4 responses to “Alla jobbiga beslut man måste ta”