Jag funderar ibland över var all den där känslan av att allt är mitt ansvar, min skuld, kommer ifrån.
Problemen med tilliten har jag inga problem att begripa. Det finns många delar i det, alltfrån behandling av andra i skolan till att inte våga lita på att det faktiskt skulle födas ett friskt levande barn efter först ett missfall och sedan förlora en av tvillingarna. Att inte ta för givet att saker ska gå bra eller att folk vill väl finns det liksom tydliga källor till.
Men den här väldigt starka känslan av att jag minsann ska ta ansvar, och att det är mitt fel om det inte går vägen, den är det mer otydligt kring. – Eller förmodligen inte. Du som kände mig innan och utan men dessutom kunde se det utifrån skulle säkert kunna förklara det ganska enkelt.