Midsommar.
Eländigt klibbvarmt. Fast klibbvärme är ändå förhållandevis hanterbart. (Och då avskyr jag det ändå.)
Betydligt värre är oändliga mängder med glada människor. För glad ska man ju vara, typ. Och det är folk. Dansar runt stången och fikar och pratar.
Jag är sämre än vanligt på att stänga öronen för folks irriterande samtal om ditten och datten. Folk som har fel. Folk som är helt ute och reser. Folk som fått saker om bakfoten. Folk som är helt dumma i huvudet. Folk som sitter på en gräsmatta och fikar på midsommarafton, eller som sitter på ett tåg eller på en buss på midsommarafton… folk pratar så mycket irriterande dumheter. Och jag kan inte avskärma det. Jag kan inte sitta och prata med den vettigaste människa jag vet, för han ligger nedgrävd på kyrkogården hemma. Och någon annan pallar jag inte riktigt prata med, för sorgen gör mig urkass på småprat, och ju gladare folk omkring är desto tystare och surare blir jag.
Och så är jag nånsorts småsur eller på gränsen till arg på folk bara för deras blotta existens. För det är orättvist att de går omkring och är glada. Det är orättvist att de är kompletta familjer, där inte ena föräldern gått och dött i cancer mitt livet. Både barn och föräldrar och far- och morföräldrar finns på plats. Fastän de är fetare och allt möjligt. Människor som får chans att bli gamla tillsammans är det något extra irriterande och orättvist med.
Barn som ropar efter pappa…
Ja, jag vet att man ska akta sig för att bli bitter. Ja, jag vet att det inte är deras fel att de lever, och jag vet att inget skulle bli bättre av att de också dog. Jag vet.
Jag och ungarna smiter från midsommarstångsdansandet och tar våra olika varianter av dysterhet och ledsenhet och irritation över mänskligheter och går ner till vattnet istället. Ungarna klättrar runt på stenar i vattenbrynet, och jag tar bilder. För det är ju liksom vid sådana här tillfällen det trots allt blir bilder tagna. Ganska många, och då blir ofta några av dem bra. Bilder på natur och bilder på barn som hoppar på stenar vid havet. Sådana har vi många. Även en del motsvarande på älsklingen. Det är ju liksom den sortens bilder som visar något av personlighet och uttryck. Även om det tyvärr inte så ofta blir bilder med förälder och barn ihop. Men snarast är det nog så att utan den här sortens fototillfällen så skulle det vara betydligt färre bilder på barnen över huvud taget. Speciellt nu när de är större, liksom.
Och senare går vi till sandstranden och badar. Svalkar oss från klibbvärmen. Och äter sedan midsommarmat – sill och potatis och jordgubbar och så där. Och mina föräldrar har i alla fall vett nog att inte förvänta sig alltför mycket umgängeslust av oss.
Men hålet bredvid mig är ännu större sådana här dagar. Eller får i alla fall tydligare konturer.
2 kommentarer
Jag har funderat mycket på det där med bitterhet. På något konstigt vis önskar man samma svårigheter på sina medmänniskor som man själv genomgår. Det handlar inte om att man är en ond, bitter eller ogin människa. Man vill helt enkelt inte leva utanför normen. Vi människor är flockdjur och tycker inte om att leva i utanförskap. Hade midsommarfesten varit full av unga änkor, som dig själv, hade situationen kanske varit en helt annan? Jag delar i alla fall ut ett tapperhetspris till dig för att du tar dig ut.
Författare
Fast jag har normalt sett väldigt litet intresse av att följa normen – jag är van vid att vara avvikande.
Jag tycker nog mer att jag minsann är minst lika värd att vara lycklig som dem och tycker det är gravt orättvist att de, som säkert generellt sett inte är ett dugg bättre människor än jag, ändå ska ha turen att inte vara drabbade av jävelskit. (Och nej, jag vet inte ett dugg. De kanske också har djup sorg. Det bara inte verkar så.)