Jag vet ju att du är död. Jag var där. Jag var där under hela sjukdomsåret, jag såg dig tyna bort hela våren, jag var där de sista dagarna på sjukhuset, och jag hörde din sista rossling och såg dig när du slutat andas.
Hur kan det då vara så jävla svårt att fatta? Hur kan du kännas mer levande och verklig för var dag som går? Varför har jag svårare och svårare att acceptera att du är död?
2 kommentarer
Döden är så väldigt abstrakt på något vis. Det är som att tänka på hur stort universum är eller hur små atomer är, för mig i alla fall. Även om man har sett en person död och man helt klart vet att det ÄR så på ett rationellt plan, så är det väldigt svårt att känna att det är sant. Att en person som var levande och komplex, med minnen och kunskaper och idéer – och som fortfarande FINNS i min sinnevärld – bara har upphört att existera.
Författare
Ja. Det går inte in.