Jag vet ju att du är död. Jag var där. Jag var där under hela sjukdomsåret, jag såg dig tyna bort hela våren, jag var där de sista dagarna på sjukhuset, och jag hörde din sista rossling och såg dig när du slutat andas.
Hur kan det då vara så jävla svårt att fatta? Hur kan du kännas mer levande och verklig för var dag som går? Varför har jag svårare och svårare att acceptera att du är död?
2 responses to “Bakvänt”