Det finns ingen axel för mig att luta mig mot, ingen famn att krypa upp i. Jag går igenom en av de tyngsta perioderna i mitt liv, och det finns ingen här som tröstar mig. Det är jag som måste vara den starka, måste hålla ihop, måste reda ut. Nu när jag behöver dig mer än nånsin så finns inte du, och inte heller någon annan.
Och jag skulle behöva dig nu för att prata om alla tankar och erfarenheter om döden och sorgen och människorna i den här nya erfarenheten – för vem skulle vara bättre att prata med om detta än dig, liksom?
Och jag skulle behöva ditt stöd och dina tankar och dina råd och dina ord. Vad skulle du säga? Vad skulle du tänka?