När man har döden som en kuliss till allt man gör och sorgen ligger som en hinna över tillvaron, så blir det här med religion ett mer påtagligt moment i tillvaron än när vardagen flyter på i sakta lunk.
En aspekt är ju den rent praktiska. Begravning i kyrkan, jordfästning på kyrkogården, gravsten och annat.
En annan aspekt är själva det religiösa. Tron. Det existensiella.
Det var länge sedan jag slutade tro på gud, eller insåg att jag inte trodde är väl kanske den korrektare beskrivningen. Och då handlade det liksom ändå inte om att något specifikt hade hänt, utan det var en lång process.
Nu, sisådär tjugo år senare, har jag hunnit vara med om mer. Och alltså, vår värld är inte vacker. Människorna gör så mycket ont. Och det finns så mycket ont som drabbar de som är goda. Min mans cancer är på något vis kronan på verket ur mitt privata hänseende.
Och ja, jag vet att ni som tror att det finns någon sorts gud ägnar er åt långa analyser av detta problem, med komplicerade förklaringsmodeller. Men för mig är svaret enkelt. Självklart finns det ingen gud. Ingen gud och ingen grundläggande rättvisa.
Och ja, jag vet att man brukar säga att många är religiösa för att de liksom söker tröst hos gud. Men för mig känns det bisarrt. På vilket sätt skulle det vara en tröst att tro att det finns en gud och att denna gud med berått mod låter ens älskade dö? Det skulle bara kännas som ett hån.
2 responses to “Gud”