Och jag tänker på han som stod i affären för några veckor sedan och sa saker som att nu börjar det väl lätta, för nu har det gått ett tag och han är begravd och så, och då brukar det lätta. Och jag tänker att vad fan vet du om det och vem fan har bett dig uttala dig, och jag vill liksom inte ha några jävla recensioner av om jag följer någon mall du tänkt ut och jag vill fanimej inte behöva känna någon sorts prestationsångest över hur jag hanterar sorgen.
Men jo. Prestationsångest har jag. Eller vad fan man nu ska kalla det. För han i affären är ju inte den enda.
Men jo, jag är så här jävla ledsen och nedslagen och handlingsförlamad och så vidare. Jag är det! Och jag skulle åtminstone vilja slippa känslan av att jag nog borde maskera det för en del av er som tycker att det är dags att gå tillbaka till någon sorts normaltillvaro och försöka hitta på något roligt och se till att distrahera tankarna och känslorna lite.
Bla.
4 responses to “Prestationsångest och folk”