Jag läste det här inlägget på bloggen Livets bilder, om att skilja på kompetens och kapacitet. Jag nöjer mig här med ett kort citat ut texten, för att fånga det viktigaste:
Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att kompetensen är något jag har – medan kapaciteten är mina möjligheter att använda det jag har.
Först tycker jag att ja, det som står i texten är viktigt och riktigt, men också fullkomligt självklara saker egentligen – det där ska väl inte behöva påpekas, liksom?
Och sedan inser jag att det samtidigt väldigt tydligt är så att i nuläget efterfrågas en kapacitet jag inte alls har. Alla erbjudanden om hjälp kräver av mig att jag ska orka tänka efter, ta ställning, planera, tänka strategiskt, projektleda. Precis det jag inte har kapacitet till alls i nuläget. Och dessutom krävs det att jag jag plockar fram social interaktion som är enormt kapacitetskrävande.
Jag kan göra saker. Avgränsade konkreta saker som inte kräver att jag ska ta ställning till och bestämma utan bara göra. Skrapa fönster. Rensa ogräs. Men så fort jag lyfter mig över denna nivå så tar det massor med kraft. Och min tillvaro för tillfället har som sagt många trösklar och tjurar. De suger musten ur mig. Får mig att rasa efteråt.
Samma sak med jobbet, som jag förväntas orka ta mig an och gå tillbaka till om en dryg vecka. Där förväntas att jag ska kunna tänka strategiskt och planera. och jag begriper inte hur det ska kunna klara det nu. Jag kan klara att beta av okomplicerade saker. Men det tar liksom bara några dagar att ta sig igenom semesterns mejlskörd och de lågt hängande frukterna. Sedan krävs det mer. Och det räcker liksom inte att jag trots allt har hittat tillbaka till att bry mig lite om de frågor jag jobbar med. Inte på långa när.
