Ett hus man har råd med

Igår var det fjorton år sedan vi flyttade till det här huset.

När vi letade hus fanns det förstås många aspekter vi tog med i valet. Landsbygd men pendlingsmöjligheter med tåg var en bärande bit. Prisnivån för huset var en annan.

När vi köpte huset hade jag fast jobb. Älsklingen hade jobb på universitetet, ett jobb av det där slaget som förlängdes med lagom lite i taget. Fast jag trivdes inget vidare på mitt jobb och letade annat – så i praktiken var det egentligen älsklingen som hade de stabilaste jobbomständigheterna.

Vi siktade in oss på att vi vile ha ett hus som vi kunde klara ekonomiskt även om någon av oss periodvis skulle stå utan inkomst – oavsett vilken anledningen kunde vara: Arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller annat.

Och ja, det lyckades vi nog med. Vi köpte ett billigt hus – som vi älskat – och trots en del ytterligare lån till renoveringar så är kostnaderna för lån (ränta och amortering) nog att betrakta som ganska låga.

Det är förstås tacksamt nu. Perioderna med arbetslöshet under de här åren har varit ganska korta, och långtidssjukskrivningarna har inte heller gett någon påtaglig påverkan på ekonomin, i alla fall inte så att vi nånsin funderat över boendekostnaderna. Men nu är jag de facto ensam försörjare, med en lön (och knappt ens det i nuläget).

Och det faller ut olika sorters trygghetssystem från olika håll. Därav förstås en hel massa blanketter och adminstration. Både privata försäkringar via fack, allmänna pensionssystemet och tjänstepensionssystem bidrar på olika sätt till att den som plötsligt mitt i livet blir ensam försörjare till två barn pga DÖDEN ska kunna fortsätta ha ett drägligt liv ekonomiskt sett. Det ordnar sig, helt klart.

Men jag är ändå nöjd med att vi resonerade som vi gjorde när vi köpte huset.

Och ja, visst, vi har lagt massor med tid på renoverandet. Mer än vi trodde i början. Tid som vi förstås kunde lagt på andra sorters projekt, som att spela in musik.

Men vi hade faktiskt kul när vi renoverade. Vi trivdes bra med det gemensamma praktiska arbetet. Lärde oss massor. Lärde känna varandra bättre. Och jag tror att risken hade varit större att vi skulle blivit osams eller tröttnat på varandra om vi inte hade gjort det här ihop.