Fredagskväll. Regn. Och av någon anledning jag inte riktigt har koll på så sitter jag plötsligt och läser dina gamla facebookpostningar från 2010.
Och det är ju både en bra och en dålig idé. För du finns ju där, i alla dina ord och formuleringar och alla de vardagshändelser som rullas upp där. Det gör bara döden och din eviga frånvaro ännu obegripligare och omöjligare.
Och det är ju inte det hållet jag behöver gå åt, egentligen.
Och jag fastnar återigen i känslan av att jag borde tagit tillvara tiden bättre. Njutit mer av de vi hade, utnyttjat ögonblicken bättre, inte slösat med tiden…
Och redan tidigare under dagen, när jag gått här och pysslat och plockat med saker så har jag upprepade gånger liksom väntat mig att du ska dyka upp ”runt hörnet” eller ”i ögonvrån”. Ja, inte synmässigt, men… känslomässigt, liksom. För det är ju liksom så, slappnar jag av så är det liksom en självklarhet att du måste finnas i tillvaron.
Ibland känns det som att du måste finnas fortfarande, att du sitter fast i ett parallellt universum.