Att göra det bästa av omständigheterna och förutsättningarna. Det är liksom egentligen min paradgren.
Totala friheter och valmöjligheter klarar jag dåligt av. Att kunna välja av oändliga möjligheter, helt fritt, det är skitsvårt. Jag är för ambivalent. Jag vill väga in för mycket, ta hänsyn till allt, välja det allra bästa. Den allra bästa lösningen finns ändå aldrig att tillgå. Och det ena som händer är att jag får prestationsångest och går sönder inombords.
Men att agera utifrån de givna förutsättningarna passar mig bra. Det här är den mat som finns i kylen och som måste ätas upp – ja, men då kan jag trolla ihop något jättebra. Eller som det här med att bo i ett gammalt hus. Det finns fasta givna förutsättningar. Och då kan jag vara kreativ innanför de ramarna. Då blomstrar min kreativitet.
På ett sätt är det en krishanteringsegenskap. Okej, så här är det, och nu gör vi det bästa av det.
Och det där har förstås tydliga kopplingar till min ångestproblematik. Min ångest uppstår i tankarna kring allt dåligt som kan hända. Den totala kartan av möjliga scenarion – alla möjligheterna och riskerna finns, och de hemska och jobbiga blir lika påtagliga i den kartan som de trevligare. Så mitt fokus riskerar att hamna på de jobbiga och hemska och fastna där. Men när jag verkligen hamnar i en krissituation så ör det något annat som tar över och jag agerar utifrån just den givna situationen.
Förmodligen var det därför det där senaste året funkade så bra som det gjorde. När älsklingen drabbades av obotlig cancer och döden var det enda säkra så kan man tänka att jag med min ångest borde ha blivit lamslagen, men istället var det snarast så att jag kavlade upp ärmarna och jobbade på. Agerade. Det var så vi tog oss igenom det året. Fortsatte. Gjorde det bästa utifrån de givna förutsättningarna.
Och jag trodde jag skulle fortsätta så även efter den där slutpunkten som kallas döden.
Fast för tillfället funkar det inte.
Egentligen vet jag ju hur jag vill göra. Jag vet hur jag gör det bästa utifrån förutsättningarna. Vet hur jag vill leva och göra och vara, utifrån de förutsättningar som vi nu givits. Det är ändrade ramar, nya förutsättningar, men det är förutsättningar jag kan hantera.
Egentligen.
Men som sagt var, ändå funkar det inte.
Och det är inte ångesten som är problemet. Det har inget med ångesten att göra. Utan det är sorgen. Den stora tunga sorgen och de existensiella känslorna. De lägger sig över min krishanteringsförmåga och gör att jag inte mäktar med att göra det bästa av omständigheterna den här gången. Eller just nu i alla fall.
Och det är frustrerande. För som sagt var, egentligen är det en av mina paradgrenar.