Du som sitter och grejar med någon pryl som ska lödas eller läser en bok eller nåt annat. Jag som sitter med en dator i knät eller kryper runt på golvet och klipper till ett tyg. Eller nåt annat.
Du och jag. Vi. Bredvid, tillsammans, men var för sig, knappt ens interagerande.
Jag var lycklig så. Det passade mig. Och dig. Jag mådde bra så.
Och nu svär jag över all denna tid jag kunde gjort saker tillsammans. Inte för att det var det jag helst hade velat, men för att tiden tog så förbannat slut.
Men egentligen är det ju så där jag ville ha det. Och fortsätta ha det.
Äkta vänskap kommer när tystnaden mellan två människor är komfortabel.
Och det finns tusen saker vi liksom aldrig pratat om, trots att samtalet var en så viktig del av vi:et. För vi behövde inte alltid prata.