Jag är så trött. Inte fysiskt, men mentalt. Behöver vila från ställningstaganden och överväganden och klokskap. Mitt huvud surrar av allt som borde bestämmas och lösas och fixas, och mycket av det är nog egentligen småsaker, men allting allting allting känns oöverstigligt. Mitt huvud surrar och mitt huvud låser sig och mitt huvud sprängs.
Jag behöver vila i att någon annan tar ansvaret, någon annan jag delar ansvaret med kliver in och tar över.
Fast det finns ingen sådan. Och mitt huvud sprängs och tårarna flödar, och tårflödet är på något vis det enda som lindrar en liten aning. Men så lite så lite.
One response to “Sprängt huvud”