Det är envisheten som kommer att ta mig igenom det här

Jag har nog alltid varit envis av mig, tror jag. Eller, jag var envis redan från början – men det där är en egenskap som jag fått kämpa för att ha kvar.

Envis som i kan kämpa hårt för något jag tror på och inte ge upp. Envis som i att när jag anser att jag har rätt så anser jag att jag har rätt och står på mig.

Omvärlden lärde mig ganska tidigt att envishet är en ful egenskap. Sådan ska man inte vara. Genom skolåren och andra erfarenheter under uppväxten slipades envisheten ned. Jag gömde undan den, eftersom den orsakade för mycket smärta. Som ung tjej var det liksom inte tillåtet att vara envis. Vuxna tyckte inte om det. Jämngamla av det motsatta könet tyckte inte om det. Och inte så att jag brydde mig om det för att behaga någon, men skiten man fick för att man inte ville bli nedtrampad gjorde för ont för att det skulle vara värt det.

Fast med tiden reste jag mig igen. Återhämtade min egen tro på att det var en bra egenskap. Lärde mig att framföra det som något som ofta ses som negativt men som i grunden är positivt. För envisheten innebär ju att saker blir gjorda. Att jag inte ger upp.

Och det är envisheten som kommer att ta mig igenom det här. Envisheten som gör att jag inte lägger mig ner och ger upp. Envisheten som gör att jag fortsätter ta mig ur sängen varje dag, även de dagar jag helst skulle vilja stanna i sängen för evigt. Envisheten som gör att jag fortsätter laga mat, och diska, och gå ut med sopor. Kanske inte riktigt med den frekvens jag borde, men ändå. Envisheten som gör att jag inte ger upp trots all hopplöshetskänsla.

Det är inte viljan som håller mig över ytan. Det är envisheten.