I år ville åttaåringen bara ha ett litet kalas. Bjuda tre specifika kompisar. Så datum bestämdes genom konfererande med dessa barns föräldrar.
Fyra barn. Sju-åtta år. Det borde väl vara rätt okej ändå? Även om man är ensam förälder?
Men man hinner glömma på ett år. Hinner glömma hur kaotiskt och hopplöst och hemskt det är med barnkalas. Hinner glömma att effekten av några barn till, jämfört med bara en kompis, funkar – och på det effekten av att de vet att det är Kalas TM.
Man hinner glömma saker som att man innan kalaset borde ha ett allvarligt snack med sitt eget barn om hur man uppför sig, vad som är okej, och så vidare.
Man hinner glömma att när kalasjävulen far i ungarna så går inga saker i hemmet eller trädgården säkra, även om det är ungar som normalt har någon sorts rimlig hyfs. Ifjol var det en vindruvsbuske i trädgården som knäcktes vid markytan. I år vet jag ännu inte om allt klarat sig, men jag har haft ont i magen för flera saker.
Och ja, jag har skällt ut besökande barn idag igen.
Och sedan står man där och svarar på de hämtande föräldrarnas frågor med lagom luftiga svar om att barnen i alla fall har hörts ordentligt och att man tror att alla har överlevt.
———
Åttaåringens kommentar efteråt: ”Pappa saknades i år.”
Ja. På många sätt.