Ensam hemma. Resten av familjen bortrest.
Det där har under många år varit något hett efterlängtat och synnerligen uppskattat. Få rå sig själv och själv bestämma över tiden och tillvaron.
Men det är inte samma sak nu. Eller ja, på sätt och vis är det ju det. Det är fortfarande skönt på sitt sätt. Fast det har en speciell underton. För det är ju inte alls samma sak. Det är bara på ytan det är detsamma, liksom.
Jag är inte samma. Mina förutsättningar är inte desamma. Omständigheterna är inte desamma.