Ja. Innan idag var jag alltså iväg till tätortens byggmarknader. Inte med något specifikt ”jag ska köpa hem det här”. Men jag ville spana på vilka sorters reglar det fanns – eller ja, snarast kolla hur läget för tillfället är när det gäller reglar/bjälkar som INTE är 45mm/2″ på ena ledden. Och så ville jag kolla det nuvarande utbudet av trägolv. För även om det för det mesta finns hemma, så ska man liksom inte räkna med det, om man säger så. Ja, och så ville jag passa på att ha möjligheten att gå och titta lite när barnen inte är hemma – för de vill liksom inte följa med på sådana tråkiga saker, och ska man göra det och ha dem med så måste det vara ”nu ska jag plocka till mig det här och det här, och sedan betalar vi och åker hem”. (Dessutom hade jag ärenden till både banken och bilverkstaden idag.)
Jag började på vårt stammisställe, där vi nästan alltid handlar, där vi blir bra bemötta, får god hjälp, blir lyssnade på och dessutom faktiskt har fakturakonto. Jag hann bara komma in i stora hallen innan jag fick hjälp – förklarade mitt ärende och blev förevisad vad som finns och kunde diskutera kring krångligheter och anpassningsbehov när man renoverar ett gammalt hus. Trots att jag kom gående i min blåa sommarklänning som ensam medelålders tjej (eller vad fan man nu ska kalla mig). Och när jag diskuterat reglar och golv med honom en liten stund, så nämnde han att det nog även fanns tjockare golv (28 mm) som ett litet restparti på lagret och att jag kunde gå och höra med XXX därinne, och så vidare. Och jag gick in och pratade med XXX därinne – det var nog han vars kontor vi satt och beställde taket till brädgaraget på för några år sedan. Och det verkade som att det nog var tvekamt om det där restpartiet skulle räcka till mina behov nu. Men ändå. Fortfarande fantastiskt bemötande.
Ändå kändes det för jävligt. För att inte du var med. För att jag inte kan bolla med dig och ta beslut med dig och komma fram till något med dig. Hade jag varit där med dig så hade vi kunnat bolla våra intryck. Kanske hade vi kommit fram till något och bestämt något. Eller så hade vi kommit fram till att vi behövde fundera vidare och låta det bero. Men vi hade kommit fram till något gemensamt och kunnat släppa det för stunden.
Nu får jag istälet bara med mig en otillräcklighetskänsla, en känsla av oförättat ärende, en känsla av att inte vara ett dugg närmre något beslut eller klargörande eller något alls. Sådan enorm saknad och förlust. Så ont.
Och det kan ju låta som att du liksom bara betydde något som hjälp i beslutstagande eller byggande. Men då missar man poängen.
Nå, eftersom de i praktiken knappt hade några tjocka massiva golv hemma så åkte jag vidare till den andra byggmarknaden i tätorten för att kolla läget – för de brukar också ha golv. (Det stället vi väldigt sällan handlat på, eftersom de har en märklig inställning i att tala om för oss att så som vi säger att det är konstruerat i vårt hus, så kan det inte vara konstruerat, och alltså behöver problemen inte lösas.) Men där såg jag inte till några golv alls i deras stora hall där de borde finnas. Och på hela den tiden jag var därinne så blev jag inte tilltalad alls. Trots att där fanns en person inne i stora hallen som helt klart såg ut att jobba där. Och trots att jag gick och spanade ganska länge. Men där var jag nog ganska osynlig…