Jag gillar att göra en kanna te på kvällen. Jag är van att göra det. Göra en kanna te, och så meddela älsklingen att nu finns det te. Däremot inte nödvändigtvis umgås över det där teet. Kanske sitta ner i varandras närhet, pyssla med sitt eget – eller greja nån annanstans. Gå och fylla på med varmt te från kannan när det i koppen svalnat för mycket – eller tagit slut. Opretentiöst. Men ändå en låg nivå av sällskap och umgänge.
Att göra en kanna te till bara sig själv är inte alls samma sak. Dels är det för mycket. Dels finns liksom inte riktigt poängen.
Och kommer någon hit för att dela tekannan med mig så blir det en helt annan nivå av krav på umgänget. Sitta ner och prata. Och ja, det är också trevligt. Men det är inte det jag är ute efter när jag gör en kanna te på kvällen.
Jag är ute efter det som inte kräver något alls av mig. Mer än själva teet, liksom.
Och ja, jag gör mindre mängder te i kannan. Ibland. Det är mer det där andra. Det där som liksom kan låta som nästan inget alls…
Pingback: Tankar om socialt umgänge | Sanne skriver