Vaknar vid åtta. Känner efter, letar igenom huvudet efter väsentlig information som man gör på morgonen när man vet att det är något som brukar vara knas. Konstaterar: Ja. Du är död idag också. Fortfarande.
Konstaterar också att idag har jag inget särskilt som gör att jag behöver gå upp just nu, inga tider eller hänsyn. Och jag behöver sova. Så jag somnar om.
Och drömmer. Långa komplicerade saker. En sådan där dröm där du fortfarande lever. Fastän vi passerat punkten när du dog, liksom. Och inget är ju som vanligt. Vi är åtskilda och saker är allmänt konstiga och virriga. Jag minns inga närmre detaljer av det där ur drömmen egentligen. Mer än att i slutet så inser jag att om du nu fortfarande finns och lever, även om du bor i ett annat rum någon annanstans i det stora komplexet där vi och en massa andra människor verkar bo, så kan jag ju faktiskt ta mig till ditt rum och få ligga bredvid dig på din säng en stund innan jag måste lägga mig och sova hemma hos mig. Så jag bestämmer mig för att ringa dig.
Fast hur jag än försöker kan jag inte minnas ditt telefonnummer. Och sedan inser jag att det ju kvittar, för jag har ju sagt upp ditt mobilabbonemang, så det går ju inte att ringa dig i vilket fall.
Och sen vaknar jag. Och saknaden efter dig är ännu större än tre timmar tidigare. För du är borta och död, obegripligt borta och obegripligt död, och det kommer du att förbli för alltid, och jag inte fatta det och inte acceptera det.